Till Riksförbundet
Gå till distrikt
Bakgrundsbild

Dokumentation

Huvudbild

Hämtat ur Oppmanna – Vånga Hembygdsförenings Årsskrift 2001

Arkelstorps Brunnsanstalt

Gustav Nilsson

En gammal skånsk ”surbrunn”

Arkelstorps brunnsanstalt ligger i en av det skånska landskapets vackraste trakter. Naturen är än leende än storslagen i sin vildhet. De talrika insjöarna, som här och var skymta fram mellan åsarna och avspegla dessa, förläna åt landskapet en sällsam skönhet.

Om man en vacker sommardag stiger upp på höjderna strax intill Arkelstorps brunn, utbreder sig för våra blickar en stor del av Villands härad. Det är ett storslaget panorama, vars like man finner å endast få platser i södra Sverige. Norrut blåna höjderna, den ena över den andra, och i nordost reser sig Tollarps ”bjers” runda kägla. Österut dominera ”Näsums- och Vångabergen. Vända vi så blicken åt söder, se vi Oppmannasjöns blanka vattenyta skymta fram i vikar och sund mellan skogklädda höjder. Om denna sjö skriver L. Feuk: ”Få trakter i Sverige äga den idylliska täckhet som trakten omkring Oppmannasjön. Lummiga bokar spegla sina kronor i vågorna av en klar insjö beströdd med gröna holmar lika smaragder i silverinfattning”. Längre söderut breder sig Kristianstadsslätten, rutig och fager. Har man goda ögon, kan man vid horisonten i sydost se en strimma av Östersjön. Runt om oss på höjden ligga väldiga stenblock, tätt, tätt. Vi förstå nog, varför mannen, som bor i torpet intill, kannas Halla-Jössen. Nedanför oss på sluttningen ligga brunnsbyggnaderna och talrika villor inbäddade i lummig grönska.

 

”Surbrunnen” var känd redan vid 1700-talets slut

Huru länge vattnet från den järnhaltiga källan på Arkelstorps bys utmark varit känt såsom hälsobringande är nu omöjligt att avgöra. Säkra bevis finnas emellertid för, att ”surbrunnen” varit känd redan vid 1700-talets slut. Traditionen vill påstå, att den varit känd i över 200 år, och ingenting finnes, som motsäger detta. Inga handlingar finns bevarade från brunnens äldsta tid men äldre personer kunna berätta om huru deras förfäder så långt tillbaka som vid 1700-talets sista årtionde bevistade vid brunnen anordnade dansnöjena. Kyrkoherde P.G Ahnefeldt, författare till de humoristiska Studentminnen, berättar i sina vandringsminnen från 1821, huru han bevistat en brunnsbal vid Arkelstorp. Redan då torde således brunnen ha haft ett gott anseende och varit ganska mycket besökt av folk från jämförelsevis långt avlägsna trakter.

Arkelstorps äldsta brunnsjournal är från 1852. Vid brunnen vore det året inskrivna över 200 personer, huvudsakligen från Villands, Gärds och Göinge härader. Bland brunnsgästerna påträffa vi representanter både för traktens prästerskap och officerare. Brunnsavgiften var blygsam, endast 2 á 3 Rdl banco samt 24 skill. i läkaravgift. De torde endast ha varit få gånger varje säsong som någon av Kristianstads läkare besökte brunnen, men varje patients sjukdom är noggrant angiven i journalen.

År 1874 påträffa vi brunnsgäster från Stockholm, och ett par år därefter börja Malmö- och Lundaborna söka sig hit. På 1880-talet kunde man även få bad vid brunnsanstalten, men dessa voro av mycket enkelt slag. Vattnet uppvärmdes i en brygghuskittel, och till badkar användes tvättbaljorna.

 

Den första brunnsbyggnaden såg ut som en lada

Den första brunnsbyggnaden vi känna till hade enligt en uppgift i byns laga skifteshandlingar utseende av el lada. Då en av gårdarna i Arkelstorps by utgör underofficersboställe sökte kronan lägga beslag på hälsobrunnen, då byns utmark skulle skiftas 1842. Härvid åberopade de sig dels på att brunnen låg på den mark som bostället tilldelats och dels på att den då befintliga brunnsbyggnaden uppbyggts av en boställsinnehavare. Byamännen visste troligen vilket värde hälsobrunnen hade och ville je så lätt låta den gå ifrån sig, varför man började en process, som varade i flera år och slutade så, att källan och området däromkring blev uttaget som byallmänning, vari naturligtvis även kronan finn sin andel efter hemmantalet. Byamännen uppbyggde sedan en ny brunnsbyggnad samt bortarrenderade denna och brunnen. Byggnaden försåldes dock senare till en av innehavarna. Även den nya byggnaden var av ganska enkel beskaffenhet. Dess norra del, som inrymde en rätt stor sal, var byggd över själva källan, till vilket man kom genom en lucka i golvet, liksom till en gammaldags källare. Byggnadens södra del innehöll ett par rum och kök för föreståndaren. Sedermera tillkommo ett par ovanrum för servering av öl och vin. Någon matservering förekom ej lika litet som det fanns rum för brunnsgästerna. Dessa måste hyra in sig i intilliggande hus och gårdar, vilka också äro tilltagna i stora mått. Då det somliga år kommo många brunnsgäster hit, måste en del av dem låta sig nöja med att inhysas i logar och lador. Det berättas ännu om huru somliga lador utgjorde sommarbostad för 4 á 5 familjer under brunnssäsongen. Oftast fingo brunnsgästerna själva tillaga sin mat, så gott de kunde. Många levde på torrskaffning under hela brunnsvistelsen. Huvudsaken var ju också vattendrickningen. Man infann sig tidigt i ”Brunnssalongen”. En ”tappesa” (tapperska) klev ner i den förut omtalade öppningen under salsgolvet. Brunnsgästerna marscherade i tur och ordning fram med sitt glas, som fylldes med det hälsobringande vattnet. Glaset tömdes under fortsatt marsch runt salen, och sedan var och en tömt 4 á 5 glas var brunnsdrickningen för morgonen undanstökad. Hade man så någon prästman bland brunnsgästerna hölls vanligen en kort morgonbön, och en eller ett par psalmer sjöngos under ackompanjemang av fiol och klarinett.

En särskild sal inreddes för ”kypstafolk”

Efter morgonbönen följde dans för dem som så önskade. Även ungdom från de kringliggande gårdarna brukade då infinna sig. Annars var det på söndagarna som offentlig dans här var anordnad. De flesta innehavarna av brunnen betraktade nöjestillställningar som mest inkomstbringande, och själva brunnsinrättningen blev mer och mer bisak. För att få plats för det allt större antalet söndagsfirare som kommo hit, måste en ny sal tillbyggas. Denna var avsedd för ”kypstafolk” och inträdet hit var högre. Endast en disk skilde i någon mån salarna från varandra, och på disken hade spelmännen sin plats.

Särskilt livligt tillgick det här vid den s.k. stora söndagen, som hölls någon gång mitt under brunnssäsongen. Då antog brunnsplatsen stor likhet med en marknadsplats. Massor av folk kommo hit, och öl och vin flödade. Den dagen höllos helst brunnsgästerna borta, eller ock fingo de i likhet med andra besökare betala inträdesavgift. Visserligen var det endast den bättre delen av befolkningen, som kommo hit, men då stämningen blev hög kunde det ibland gå ganska våldsamt till väga, fast det ej utkämpades sådana bataljer som bland stenhuggare i Folkets park.

Brunnssalongen

 

Mor Enebom kunde ta en oregerlig karl i kragen

Under dylika förhållanden förstår man, att brunnsgästerna ej kunde trivas här, lugnet och friden vore borta, och många andra kurorter med dessa förmåner lockade. Också hade brunnsanstalten strax före och efter sekelskiftet endast 14 á 15 gäster inskrivna årligen. Brunnen hade då under många år arrenderats och skötts av Lovisa Nilsson Enebom. Hon var ett kavat fruntimmer, som mer än en gång, tog en oregerlig karl i kragen och kastade honom ut genom dörren. I likhet med flera av sina företrädare hade hon föga intresse för själva brunnsanstalten.

År 1902 överlät hon denna till apotekare Arhén i Kristianstad. Han hade troligen föresatt sig att införa ordnande förhållanden vid brunnen, så att den ej blott skulle återvinna sitt forna anseende utan även kunna konkurrera med andra kurorter. Den 1 april 1906 nedbrunno emellertid brunnsbyggnaderna. Därvid uppbrunno också massor av kryckor och käppar, som kvarlämnats av personer, som här befriats från sin värk och återvunnit sin hälsa. Kryckorna voro dels uppspikade på innertakets bjälksidor och dels förvarade på vindens ”hanabjälkar”. Dessa kryckor kvarlämnades icke endast som ett uttryck för att den sjuke blivit helbrägda, utan det var så att man fruktade att lämna platsen utan att lämna ett minne efter sig, ty i så fall vore hela resan förgäves.

Arkelstorps Brunn

 

Arkelstorps brunn i ny och modern gestalt

Efter branden såg det en tid ut, som om det för all tid skulle vara slut med Arkelstorp som kurort. År 1910 började emellertid några driftiga ortsbor sätta sig i spetsen för bildandet av ett bolag, som skulle återupptaga brunnsanstalten. Redan samma år började bolaget uppföra en ny brunnsbyggnad, och följande året stod man färdig att mottaga gäster. Dessa kommo i så stort antal, att man ansåg det oundgängligt att föra en pensionatsbyggnad för deras trevnad och behov. Då de privata bostäderna ej heller räckte till för det allt större antalet brunnsgäster, som hitkommo, har bolaget låtit uppföra tvenne villor på samma gång, som parken utvidgats och förskönats. En brunnsanstalt, som ligger i en så vacker och naturskön trakt som Arkelstorp med sina härliga skogspromenader, har ej behov av konstlade anläggningar, men mycket arbete har lagts även på sådana. Inga kostnader har sparats, då det gällt att göra det trevligt och inbjudande för brunnsgästerna.

Helt naturligt har anstalten sedan 1911 följt med tidsutvecklingen och kan nu konkurrera med nästan vilken brunnsinrättning som helst. Läkare är ständigt stationerade här och alla slags bad kunna serveras. Till innevarade säsong har också på förslag av nuvarande brunnsläkaren, doktor Th. Kjellin, anskaffats en av de kraftigaste kvartslamporna. Vilka underverk rent av en sådan kan utföra, behöver jag ej här omtala.

Brunnspensionatet i Arkelstorp

Pensionatet, som snart under ett tjugotal år arrenderats och skötts av fru G. Blomkvist från Kristianstad, är under lika lång tid känt och erkänt för sin goda mat och sina facila priser.

Mycket skulle naturligtvis kunna skrivas om Arkelstorps brunnsanstalt i sitt nuvarande skick, men res själv dit, och jag är förvissad om, att du skall trivas där! Fridfullare, härligare och hälsosammare sommarvistelse ska du länge få leta efter.

(Publicerad i Kristianstadsbladet 1932.)

 

Hämtat ur Oppmanna – Vånga Hembygdsförenings Årsskrift 2001

Mer om Arkelstorps Brunn

Nils Truedsson

Som framgick av Gustav Nilssons artikel, införd i Kristianstadsbladet 1932, brann den gamla brunnssalongen, byggd över källan ner 1906. Det påstås att branden var anlagd av en dräng som en hämnd för obesvarad kärlek. Föremålet för hans känslor bodde i ett av vindsrummen i byggnaden. Tack vare hunden Max hann alla rädda sig ur den brinnande byggnaden.

Det skulle dröja ända till 1911 innan någon ny byggnad uppfördes över den gamla källan. Byamännen i Arkelstorps by tog åter initiativet till en badinrättning, som mer var inriktad på bad och hälsa än tidigare anläggning. Denna hade de senare åren fått dåligt rykte på grund av vilda slagsmål efter allt öldrickande. Det hälsobringande vattnet hade alldeles kommit i skymundan. För byggandet av den nya anläggningen bildades Arkelstorps Brunns Aktiebolag. Aktieägarna bestod av bygdens folk. Ett lån i Oppmanna och Wånga Sparbank tillsammans med vad som influtit genom aktieteckning finansierade det hela.

Redan första sommaren fick man problem med vattenförsörjningen till badanstalten. En extrem torka gjorde att man tvingades lägga en 800 m lång järnledning upp till källorna i skogen för att kunna ta vatten från dem.

Två baderskor och en maskinist, som skötte bl. a eldningen, anställdes. Enligt protokoll från styrelsemöte i januari 1912, skulle baderskorna ”hafva tvenne badrum att disponera öfver åt badgäster och skulle de var för sig vara skyldiga att hålla rummen i ordning, sjelfva ombestyra tvättning av badlinnet samt gemensamt hålla tillsyn öfver och vår om de övriga av anstaltens lokaler och inventarier. Skulle kurgäst eller besökare av anstalten önska kaffe och läskedrycker böra baderskorna, såvida badgöromålen ej hindra, tillhandahålla sådant, inkomsten som detta kan komma att gifva fördelas lika mellan baderskorna. Vid brunnsdrickningen har baderskorna skyldighet att ömsevis biträda kurgästerna. Aflöningen härför utgår med fyrtio kronor åt hvarje månad.” Vidare framgår det ur protokollet att baderskorna ska sälja badbiljetter och föra en noggrann förteckning i särskild journal över antalet utförda bad.

Badhuset

I en reklamfolder från 1914 för ARKELSTORPS BRUNNS- OCH BADANSTALT står följande att läsa:

”Arkelstorps brunn är belägen å norra Skånes högland, inom Oppmanna socken af Kristianstads län, omkring 10 minuters väg från Arkelstorps järnvägsstation ´Kristianstad – Elmhults järnväg.

Den ligger på sluttningen af en rullstensås. Af omgifvande skogsklädda höjder väl skyddad för blåst. Den omgifvande trakten är i hög grad naturskön med jämförelsevis storslagen karaktär, starkt kuperad med vidsträckta utsikter öfver skogsklädda höjder, å hvilkas sluttningar här och hvar täcka lantgårdar ligga kringströdda.

Vid Arkelstorps järnvägsstation, ungefär 15 minuters väg från anstalten ligger en liten insjö, Oppmannasjön och cirka en half timmes väg därifrån den för sin stora naturskönhet vidt beryktade sjön Immeln.

Marken utgöres till största delen af grus på klippgrund; detta, i förening med terrängens starka kupering, gör att regnvatten så fort afrinner, att man aldrig besväras af dåligt väglag eller för stark fuktighet. Tack vare de stora omgifvande barr- och löfskogarne har klimatet karaktären af ett mildt höglandsklimat.

Kommunikationsförhållandena äro mycket goda: fyra tågförbindelser dagligen med Kristianstad, däraf två med snälltåg, och två med Elmhult. Från Malmö endast cirka fyra timmars järnvägsresa. Till och från stationen tillhandahållas skjutsar mot billig ersättning.

Poststation och rikstelefonstation finnas vid Arkelstorps järnvägsstation, rikstelefon vid brunnsanstalten.

Behandlingsmetoder:

Vattendrickning från en sedan gammalt välkänd och mycket anlitad järnkälla, hvars vatten enligt verkställda analyser kan full mäta sig med de bästa i landet förekommande. Genom omsorgsfull inbyggnad är källan skyddad för hvarje förorenande tillblandning och genom dess ständigt strömmande fria aflopp hålles vattnets temperatur och naturliga sammansättning så konstant som möjligt. Servering af järnvatten äger rum hvarje morgon i brunnshuset från den ständigt fritt porlande friska källan. Där tillhandahållas äfven, liksom järnvattnet efter läkares förskrift, alla brukliga artificiella mineralvatten, såsom Carlsbader, Wichy, Emser, Marienbader m. fl.

Bad: I det år 1911 nyuppförda varmbadhuset serveras af skolad baderska de vanliga badformerna, såsom varmbad, salt- och tallbarrsbad, halfbad och afrifningar, kolsyrebad (Nauheimerbad), tvål- och gyttjemassagebad m.fl. Badpriserna billiga, taxa anslås vid anstalten.

Indikationer: De sjukdomar som särskildt lämpa sig för behandling vid Arkelstorps, äro bleksot och alla tillstånd av blodbrist, nervösa åkommor, njurlidande, kronisk mag- och tarmkatarr, muskel- och ledgångsreumatism, underlifslidande, neuralgier, hjärtlidande m. fl.

Det höga, väl skyddade, torra läget samt den rika tillgången på barrskog gör Arkelstorp särskilt lämplig för behandling af kroniska katarrer i svalget och luftvägarne.

Patienter lidande af lungtuberkolos mottages ej.

Kursäsong 1 juni – 1 september, utan terminsindelning.

Sjukvården bestrides af badläkaren, Doktor Erik Heijbel, Kristianstad, som vid anstalten har regelbundna mottagningar, för hvilka tider angifvas genom anslag vid brunnen.

Bostäder i de i anstaltens närhet belägna gårdarne. Flera diverseaffärer vid Arkelstorps järnvägsstation. Förstklassigt pensionat vid brunnsanstalten, med billiga inackorderingspriser.

Förfrågningar ställas till brunnsstyrelsen, Arkelstorp”

I förvaltningsberättelsen för säsongen 1914 står att läsa att denna avbröts redan i augusti på grund av ”det inträffade världskriget och fruktan för inblandning”. 31 kurgäster hade skrivits in och 1010 bad hade serverats. Föregående år var motsvarande siffror 49 respektive 1337.

Badgästerna började nu mer och mer att fråga efter en restaurang och vidare var bristen på mer ordnade bostäder ett problem. Aktiebolaget hade nog med att sköta bad- och kuranstalten. För att tillgodose gästernas önskemål bildades därför Arkelstorps Brunns Fastighetsförening. Stiftarna var byamännen i Arkelstorps by och andelsägarna i stort sett desamma som i aktiebolaget. Också denna gång kunde byggandet förverkligas genom att Oppmanna och Wånga Sparbank lånade ut pengar. Banken bidrog för övrigt med ett belopp varje år så att de mindre bemedlade från Oppmanna och Vånga socknar skulle kunna få rabatt som kurgäster. 1915 stod den s k pensionatsbyggnaden (nuvarande bygdegården) klar. I denna fanns matsalar och sällskapsrum men inga gästrum. Från 1916 till 1936 arrenderade Gabriella Blomkvist restaurangen. I arrendekontraktet, daterat den 30 januari 1918, står bl a följande: ”Skulle i likhet med föregående åren rättighet vinnas att få tillhandahålla spisande gäster öl och vin åligger det restaurationsinnehafvaren att noga tillse att de bestämmelser konungens befallningshafvande som villkor via rättighetens medgifvande fastställelse icke öfverträdes. För den händelse Länsstyrelsen beviljar så kallad smörgåsrättigheter, öl till mat för 30 öre, förbinder sig fru Blomkvist att under ingen omständighet servera öl eller vin med mindre varje gäst samtidigt blir serverad mat för minst en krona utom öl och vin. Skulle så inträffa att missbruk skulle föranlåta förlust af denna rättighet eller bidragande till framtida obehag, är restaurationsinnehafvaren skyldig derest det kan styrkas att restaurationsinnehafvaren är skyldig till förseelse, då skadestånd till Brunnsaktiebolaget betala 500 kronor”. Enligt arrendekontraktet var storleken på arrendet 150 kr/år.

1925 övertog Arkelstorps Brunns Fastighetsförening aktierna i Arkelstorps Brunns Aktiebolag. Andelsägarna och aktieägarna var i stort sett samma personer och det blev alltför tungrott att ha två olika räkenskaper.

I mitten av 20-talet var 250 gäster inskrivna, vilket kan jämföras med 49 år 1913. Då hade fastighetsföreningen byggt den s k Brunnsvillan och Skogsvillan med plats för 14 gäster vardera. Villa Björkhill och Solhäll alldeles i närheten kunde tillsammans med gårdarna i byn också bidra till inkvarteringen av badgästerna. Under 30-talet blev gästerna färre och färre. Källarmästare Sjöström som tog vid efter Gabriella Blomkvist försökte förgäves att få verksamheten att åter blomstra. Nyttiga salta bad i havet lockade mer än de bad Brunnen kunde erbjuda. Då andra världskriget bröt ut upphörde bad- och kurverksamheten.

Skogsvillan (ej Brunns Villan)

Under andra världskriget användes pensionatsbyggnaden som militärförläggning. 1940 fanns inkvarteringsnämnden också där. Några somrar efter kriget hyrde Lomma Röda Korskrets Brunnen för barnkoloniverksamhet. Under flera år på 40-talet ordnades stor julfest på Brunnen, ofta med dansuppvisning av bygdens folkdanslag. Då det var ransoneringstid hölls festen som ”knydegille” och de som tecknat sig ombads särskilt att ta med sig kaffebönor.

Pensionatsbyggnaden blev bygdegård 1952, då den köptes av Oppmanna Vånga Bygdegårdsförening. Efter en totalrenovering blev Brunnen en populär festlokal. Privata fester och bl. a SLU-fester lockade många till Brunnen. På scenen återfanns under många år revygäng och Hugo Franzéns och Nisse Ahlroths. Sitt nuvarande utseende fick Brunnen 1986 efter en stor ombyggnad, som möjliggjordes genom statliga bidrag och kommunal borgen för banklån.

Brunnsvillan såldes i början av 40-talet till en privatperson. Skogsvillan användes under sommarmånaderna på 50-talet som bostad för botanikstudenterna från Lunds Universitet och såldes på 60-talet, då också det gamla badhuset revs. 1964 trädde Arkelstorps Brunns Fastighetsförening i likvidation.

 

Hämtat ur Oppmanna – Vånga Hembygdsförenings Årsskrift 2001

Sommaren 1939 Brunnen

Stina Wellrup

 

Den vanliga folkskolan var slut för min del och sommaren låg framför mig. Jag skulle jobba på Brunnen några månader för att tjäna pengar till konfirmationskläder. Brunnen var en sommarrestaurang som låg vid hälsobrunnen. Redan på 1800-talet hade källan använts för ”brunnsdrickning” av sjuka eller klena personer. Senare hade det tillkommit olika sorters stärkande bad och det fanns läkare där några gånger i veckan. 1920-talet blev hälsobrunnens höjdpunkt, sen gick besöksantalet ner rätt kraftig. Nu var det ingen badverksamhet kvar. Men källan fanns för den som ville dricka av det järnhaltiga vattnet. Till restaurangen hörde några villor som låg i närheten. Där bodde sommargästerna. Det fanns fortfarande folk som ville tillbringa somrarna på en lugn och naturskön plats. Många satte också värde på den stärkande skogsluften.

Min syster Margit som är fem år äldre än jag hade jobbat på Brunnen i flera år. Hon var duktig på att laga mat och var mycket omtyckt av sin arbetsgivare. Jag förstod att jag måste göra mitt allra bästa för att inte förstöra för henne. Liten och spenslig var jag, skull jag orka när det blev som jobbigast. I veckorna var inte arbetsbördan så stor. Jag skull hjälpa till att städa gästernas rum; sopa, damma, bädda, hälla friskt vatten i karafferna. Det doftade så gott av parfym i en del rum. Jag kunde stå och beundra de vackra kläderna i skåpet. Men jag blev snart pådriven av den andra städerskan. Några drömmar fanns inte tid till. Värsta jobbet var att skura den stora dassbyggnaden. Det skulle göras två gånger i veckan och alltid under lunchtid. Det var ingen som hjälpte mig med det ”skitjobbet”. Skrubba, skrubba med såpvatten på sittytor och golv. Inte fick man slarva med att torka upp ordentligt. Det skulle torka snabbt så gästerna inte hade någon anledning att klaga. En bit från dassbyggnaden låg grisstian. Två grisar fanns som föddes upp på matrester från köket. Efter lunchen skulle jag bära ner slaskspannen och ge grisarna. Spannen var välfylld och det var ett knog bara att bära ner den till stian. För att hålla maten i grishon måste jag lyfta spannen över staketet. Jag lyckades få upp den över staketet, men sen tog krafterna slut och spannen välte åt mitt håll. All grismaten stjälpte över mig i hår och på kläder. Jag kände mig lika eländig som jag såg ut. Grisarna skrek efter maten och jag var förtvivlad. Utanför köket ropade jag på Margit. Hon kom och såg mitt elände utan att skratta åt mig. Så ordnade hon så jag fick gå hem och tvätta mig och byta kläder.

Mycket jobb var ”slaskjobb”; diska, hjälpa till med tvätten och med att plocka kycklingar. När midsommar nalkades låg ett ”berg” av kycklingar på backen utanför köket och väntade på att bli plockade. I den stora koppargrytan koktes vattnet som kycklingarna skållades med ett tiotal i taget. En otäck lukt spred sig kring fjäderfäna så det var nödvändigt att sitta ute. Margit hade vanan inne och plockade mer än dubbelt så snabbt som jag. Fastän vi var många som hjälptes åt tog det halva dagen innan alla kycklingar var avklädda. Sen återstod arbetet att ta ut inälvorna ur fåglarna och det var inte mycket bättre. Det kändes skönt när vi äntligen fick bära ner de färdiga fåglarna i den stora svala källaren. ”Jag åt inte stekt kyckling på flera år”, har Margit berättat för mig, och jag förstår henne. Visst fanns det roliga arbeten också, tex att baka kakor. Det var bara det att allting skulle vara i så stora mängder så man hann tröttna på det också. En trälår liknande vedlåren hemma skulle fyllas med ”finska pinnar” en annan med ”spritskransar”. Det flimrade av kakor bak ögonlocken när man uttröttad låg i sängen på kvällen.

Det var inte enbart den inneboende gästerna som skulle serveras. Tillfälliga gäster kunde komma och äta och då skulle det finnas lite olika sorters mat att välja på. Folk kunde också beställa kaffe med bröd, ofta satt de då ute vid trädgårdsborden. Det fanns en liten utomhusdansban, men jag minns inte att det var dans så ofta. Men just vid midsommar var det förstås dans och mycket folk på restaurangen. Mitt på dagen ordnades en utflykt till en hage i närheten för de inneboende gästerna. De fick åka i lövad vagn och med dragspelare som underhållare. I hagen satt vi upp bord på bockar och bjöd alla på kaffe och nybakade wienerbröd. Sett med nutida ögon var det inget märkligt men gästerna uppskattade denna lilla utflykt.

Hela dagen stektes kyckling och laddades upp inför kvällens anstormning av gäster. Glass tillverkades i en stor ”glassmaskin”. Glassblandningen hälldes i en stor rund behållare som stod i en blandning av salt och is. Med en vev fick man sen behållaren att rotera så att det hela förs jämt och fint. Det blev en underbart god glass. Den dekorerades sen med spunnet socker i en svagt grön nyans. Det var fru Blomkvist själv (ägaren) som hade tillverkat det. På ett skickligt sätt ”spann” hon sockret mellan spiskrokarna på framsidan a de stora vedspisarna. Det blev långa längder av tunna gnistrande trådar. I köket rådde en febril aktivitet. Jag skulle fylla på i vedlåren. De tre stora spisarna skulle ideligen matas. Värmen i köket steg för varje timma. Servitriserna kom ideligen med nya beställningar. Men alla visst sina uppgifter och allt flöt som det skulle även om allt såg ut som en enda röra. Jag skulle fylla på vatten i vattenbehållarna vis spissidorna. Det skulle bli till diskvatten åt mig. Det fanns ett utrymme längs med köket, som en lång korridor, med en stor extra diskbänk. Där blev min plats för många långa timmar till sena natten. Bricka efter bricka med glas och tallrikar fulla av kycklingben sattes ut på min bänk. Jag jobbade förtvivlat för att hålla undan så att allt inte växte mig över huvudet. Servitriserna skrek ideligen efter rena glas och bestick och tyckte att jag var för långsam. Efter många timmars jobb hade jag äntligen fått rent på min bänk och var färdig att ta mig en paus. Då vällde plötsligt alla in med kletiga tallrikar och fat och tårarna steg år ögonen. Margit kom till min undsättning, och jag fick en stund då jag kunde äta och vila lite. Den kletigast disken ebbade så småningom ut och jag slapp att byta vatten så ofta. Vattnet skulle bäras ut och slås ut på ”backen”. Bara det var jobbigt. Nu var det efterrättstallrikar, kaffekoppar och glas som flödade in i en jämn ström. Händerna var svampiga och uppblötta och jag undrade om de någonsin skulle bli riktiga igen. Musiken från dansbanan påminde om allt det roliga som gästerna hade. Lillasyster Gerd blev en gång tillfrågad vad hon skulle bli när hon blev stor. Utan att tveka hade hon svaret klart: ”Brunnsgäst”. För en fattig barnunge verkade det just då vara höjden av lycka. När vi var små och bodde vid det gamla huset hände det allt som oftast att brunnsgästerna promenerade förbi vårt hus. Ibland ville de att vi skulle visa dem vägen genom skogen. Då fick vi alltid en slant för besväret. Det hände också att de lade en femöring där de såg att vi hade våra lekställen. När Gerd var bara ett år hade några av damerna sytt och stickat kläder till henne. De kom med dem till mor och bad att få klä av Gerd och ta på henne de nya kläderna. Hon var söt och glad och de fina damerna tyckte det var roligt att se henne i deras fina kläder. En stor del av dem som bodde på Brunnen var just damer från den högre samhällsklassen. Det fanns just inte mycket för gästerna att roa sig med annat än promenader, ringkastning och krocket. Och äta förstås. När vi som barn gick i skogarna och plockade blåbär hörde vi gonggongen som kallade till lunch eller middag. Då visste vi vad klockan var.

Sommaren gick, lite lugnare när midsommaren var förbi. Jag hade fått min först månadslön. Det var ingen större summa, men jag skulle hinna få en avlöning till innan sommarjobbet var över. Och då skulle det kanske räcka till de kläder jag behövde till konfirmationen. Allt det här behövdes: klänning, kappa, skor, strumpor, hatt, handskar, allt i svart. Bibeln fick man också betala själv. Det fick inte bli något slöseri med pengarna om det skulle räcka till allt detta.

Alldeles i närheten av Brunnsrestaurangen låg en stor sommarvilla som tillhörde en stadsfiskal i Kristianstad. De hade en pojke ”Loss” och en flicka ”Kyllan”. Vad de hette på riktigt vet jag inte. Kyllan var i minålder, Loss några år äldre. Vi träffade dem när vi levererade bär och ägg till dem under sommaren. Det hände också att vi fick avlagda kläder som flickan haft. De passade oftast Gerd. När jag slutat på Brunnen för dagen hände det då och då att Loss och Kyllan följde mig på vägen hem. De hade inga jämnåriga kamrater och hade det ganska långtråkigt. Det tänkte jag inte på då, jag avundades dem deras bekymmerslösa tillvaro. Kyllan var alltid lättsam och snäll och jag tyckte om henne. Ett tiotal år senare träffade jag henne på tåget när jag skulle åka till seminariet i Landskrona. Vad lycklig du är som får utbilda dig till det du önskar! Sa hon. Aldrig hade jag i min barndom kunnat drömma om att flickan i den vackra kläderna, det välkammade långa håret och de rika föräldrarna en dag skulle komma att avundas mig något.

Information om Arkelstorps Brunn

0739-11 44 33

info@brunnen.nu
Information om cookies

Bygdegårdarna och dess undersidor använder ibland cookies för att underlätta ditt besök på vår hemsida. Om du inte vill att vi lagrar cookies på datorn kan du stänga av detta i inställningarna för din webbläsare. Du kan läsa mer på minacookies.se